En tidig morgon i maj. Grått dis söder om Söder. Luften mättad med björkpollen och fågelsång. Jag är på väg till ett möte på Globen och stannar vid Nynäsvägen där den tunga trafiken bitvis dränker fågelsången och får pollenmolnen att virvla som tornadon i Midwest. Framför mig en ljustavla som ytterligare förstärker upplevelsen av pionjärland och främlingskap:
BERGMANFESTIVALEN – FRÖKEN JULIE
ANNEXET 4-5 JUNI
Bergman och Strindberg i sportpalatset, schlagertemplet, arenan för hästtävlingar och motorshower. Vad har vi gjort? Det här stämmer ju inte! Och ändå vet jag att det stämmer. Den här diskussionen har jag haft med styckets ena regissör Katie Mitchell som ställde sig frågande och ängslig inför vårt val av spelplats.
Jag såg Fröken Julie i Avignon. Eller rättare sagt i Cavaillon, en sömnig stad några mil söder om det gamla påvesätet. I sista stund var Avignonfestivalens ledning tvungen att flytta den tekniskt krävande produktionen till en trist teaterlokal som påminner mycket om de kompromisser som man gjorde titt som tätt när man byggde de misslyckade kombinerade teater- och kongressanläggningarna när det gick som vildast till på svenska landsbygden. Och då är det trist. Så var det i Cavaillon.
Med sorg i hjärtat och oro i maggropen ställde jag mig i den ringlande kön och sände en längtande tanke till de intima förställningarna som jag hade privilegiet att jobba med under Katies konstnärliga ledning på Målarsalen: Påsk, Natt och Drömmar… Jag hamnade någonstans ganska långt från scenen, Avignonbesökarna hade redan köat i timmar för att försäkra sig om de bästa platserna till den legendariska föreställningen.
Sekunder efter var jag absorberad av det som pågick på scenen. Förberedelser? Eller hade föreställningen börjat? Eller var det en sista minutens katastrof på gång. Febril aktivitet rådde på scenen, men i sömngångaraktig tystnad och full koncentration. Nittio minuter senare satt jag fortfarande framåtlutad, tårar på kinderna och hjärnan full av myror. Var hade jag varit? Inte i Cavaillon. Inte på jorden. Kanske hade jag varit i Katies huvud. Eller Julies pigas svartsjuka hjärta?
Då visste jag. Den här föreställningen skall till Stockholm i maj. Och när jag så småningom insåg att den inte får plats i någon mindre lokal än ett hjärta eller en hjärna utgör, då fick det bli Annexet.
Missa inte festivalaktuella Katie Mitchells publiksamtal nu på måndag (21 maj) kl 17.00 på Målarsalen. Det blir ett samtal om teknikens roll i den moderna teatern, samtalsledare är Seppo Laukkanen (producent) och Angela Kovács (skådespelare). Det är gratis inträde och biljetter kan du hämta på plats från 45 min innan. Välkommen!
Stina Ekblad – vad är du mest nyfiken på under Bergmanfestivalen?
- Jag är mest nyfiken på I went to the house but did not enter därför att Heiner Goebbels är en riktig teatermagiker. Och så kommer the Hilliard Ensemble med! Och Sorgsna sånger från Europas hjärta vill jag också se. Kristian Smeds tar teatern på allvar. Alltid. Jag såg hans version av Okänd soldat i Helsingfors och blev skakad. Det är bra att bli skakad.
Vi har frågat en rad medarbetare vad de är mest nyfikna på under Bergmanfestivalen. Idag svarar skådespelaren Tanja Lorentzon som gjort succé med sin monolog Mormors svarta ögon och dessutom är aktuell i Fanny och Alexander.
Vad är du mest nyfiken på under Bergmanfestivalen?
- Jag ser speciellt fram emot Schaubühnes Fröken Julie av Katie Mitchell och Leo Warner. Jag jobbade med Katie i Påsk här på Dramaten och det var en av de bästa arbetsprocesser som jag har varit med om. Katie jobbar väldigt metodiskt där man tillsammans undersöker pjäsen/texten i varje detalj och där samspelet mellan skådespelarna står i första rummet. Därför skall det bli så spännande att se hur hon har utvecklat sin arbetsmetod under de här åren som har gått med hjälp av avancerad teknik. Och hur ofta får man gå på teater i Globens Annex? Den chansen måste man bara ta!
Vilken är din roll under föreställningen?
- I vanliga fall är jag regiassistent på Schaubühne. Men i Fröken Julie gör jag även ljudeffekter under föreställningen.
Vilka ljud använder ni?
- Det beror på situationen. Eftersom vi försöker ljudsätta varenda rörelse som syns på scen och på skärmarna, så blir det många olika ljud.
Regissören Stefan Larsson är aktuell under Bergmanfestivalen med sin uppsättning av Fanny & Alexander.
Vad är du mest nyfiken på under Bergmanfestivalen?
- Demoner. Ostermeier är en av Europas ledande regissörer och gör aldrig något mitt i mellan. Konsekvent. Till skillnad från många andra tyska regissörer dekonstruerar han heller aldrig klassikerna till oigenkännlighet. Han behåller pjäsernas kärna, på ett inkluderande sätt. Och nu har vi ju lite svenskt inblandat när Noren är dramatikern. Kul!
Bergmanfestivalen närmar sig äntligen, och för att ladda har vi frågat några Dramatenprofiler vad de är mest nyfikna på i programmet. Först ut: Johan Holmberg, skådespelare och aktuell med rollen som den okände i Till Damaskus.
Vad är du mest nyfiken på under Bergmanfestivalen?
- ”Jag blev slagen klockan fjorton och fyrtiofem”, samarbetsprojektet mellan åtta europeiska teatrar på temat kvinnomisshandel.
Varför?
- Ett av de intressantaste inslagen på den förra Bergman-festivalen var Obama Victory Speech-projektet, då unga skådespelare från ett antal teatrar runt om i världen gjorde en personlig tolkning av den nyvalde presidentens ord. Därför ser jag mycket fram mot detta projekt. Jag förväntar mig en omtumlande kväll med vitt skiftande perspektiv, temperament och teaterestetik. Och diskussionen om våldet mot kvinnor är enormt viktig.
Regissören Ellen Lamm, aktuell med Paradisets barn på Lilla scenen.
Regissören Ellen Lamm, aktuell med Paradisets barn på Dramatens lilla scen, är en flitig teaterfestivalbesökare. Vi intervjuade henne om vad man ska tänka på under en teaterfestival – och vad hon inte tänker missa i programmet.
Vad har du varit på för teaterfestivaler?
- Jag har framförallt varit på den årliga teaterfestivalen i franska Avignon. Det är fantastiskt. Det är en liten stad och under festivalveckorna fylls hela staden av teater. Förutom den officiella festivalen ordnas det ju även en Off-festival, där folk hyr in sig på vilken yta som helst för att läsa sin monolog eller vad det nu kan vara. Det är hög nivå på de inbjudna produktionerna, och dessutom är kringprogrammet väldigt generöst, med mycket samtal, filmvisningar och möten. Problemet med festivalen är att man måste vara franskspråkig för att få ut så mycket av den.
Hur ofta har du varit där?
- Jag har varit där fem eller sex gånger. Jag brukar åka med en kompis från Malmö och hon kommer faktiskt upp till Bergmanfestivalen! Vi var också i Edinburgh ett år, men det var inte lika bra som Avignon.
Berlintidningen Exberliner intervjuade Katie Mitchell i samband med premiären av Fröken Julie på Schaubühne 201o. I intervjun berättar hon bland annat att bara 15-20% av Strindbergs ursprungstext används i hennes uppsättning, och att hon även använder text från den nutida danska poeten Inger Christensen.
