Festivalbloggen / Fröken Julie
En tidig morgon i maj. Grått dis söder om Söder. Luften mättad med björkpollen och fågelsång. Jag är på väg till ett möte på Globen och stannar vid Nynäsvägen där den tunga trafiken bitvis dränker fågelsången och får pollenmolnen att virvla som tornadon i Midwest. Framför mig en ljustavla som ytterligare förstärker upplevelsen av pionjärland och främlingskap:
BERGMANFESTIVALEN – FRÖKEN JULIE
ANNEXET 4-5 JUNI
Bergman och Strindberg i sportpalatset, schlagertemplet, arenan för hästtävlingar och motorshower. Vad har vi gjort? Det här stämmer ju inte! Och ändå vet jag att det stämmer. Den här diskussionen har jag haft med styckets ena regissör Katie Mitchell som ställde sig frågande och ängslig inför vårt val av spelplats.
Jag såg Fröken Julie i Avignon. Eller rättare sagt i Cavaillon, en sömnig stad några mil söder om det gamla påvesätet. I sista stund var Avignonfestivalens ledning tvungen att flytta den tekniskt krävande produktionen till en trist teaterlokal som påminner mycket om de kompromisser som man gjorde titt som tätt när man byggde de misslyckade kombinerade teater- och kongressanläggningarna när det gick som vildast till på svenska landsbygden. Och då är det trist. Så var det i Cavaillon.
Med sorg i hjärtat och oro i maggropen ställde jag mig i den ringlande kön och sände en längtande tanke till de intima förställningarna som jag hade privilegiet att jobba med under Katies konstnärliga ledning på Målarsalen: Påsk, Natt och Drömmar… Jag hamnade någonstans ganska långt från scenen, Avignonbesökarna hade redan köat i timmar för att försäkra sig om de bästa platserna till den legendariska föreställningen.
Sekunder efter var jag absorberad av det som pågick på scenen. Förberedelser? Eller hade föreställningen börjat? Eller var det en sista minutens katastrof på gång. Febril aktivitet rådde på scenen, men i sömngångaraktig tystnad och full koncentration. Nittio minuter senare satt jag fortfarande framåtlutad, tårar på kinderna och hjärnan full av myror. Var hade jag varit? Inte i Cavaillon. Inte på jorden. Kanske hade jag varit i Katies huvud. Eller Julies pigas svartsjuka hjärta?
Då visste jag. Den här föreställningen skall till Stockholm i maj. Och när jag så småningom insåg att den inte får plats i någon mindre lokal än ett hjärta eller en hjärna utgör, då fick det bli Annexet.
Seppo Laukkanen, Festivalchef
Missa inte festivalaktuella Katie Mitchells publiksamtal nu på måndag (21 maj) kl 17.00 på Målarsalen. Det blir ett samtal om teknikens roll i den moderna teatern, samtalsledare är Seppo Laukkanen (producent) och Angela Kovács (skådespelare). Det är gratis inträde och biljetter kan du hämta på plats från 45 min innan. Välkommen!
Vi har frågat en rad medarbetare vad de är mest nyfikna på under Bergmanfestivalen. Idag svarar skådespelaren Tanja Lorentzon som gjort succé med sin monolog Mormors svarta ögon och dessutom är aktuell i Fanny och Alexander.
Vad är du mest nyfiken på under Bergmanfestivalen?
- Jag ser speciellt fram emot Schaubühnes Fröken Julie av Katie Mitchell och Leo Warner. Jag jobbade med Katie i Påsk här på Dramaten och det var en av de bästa arbetsprocesser som jag har varit med om. Katie jobbar väldigt metodiskt där man tillsammans undersöker pjäsen/texten i varje detalj och där samspelet mellan skådespelarna står i första rummet. Därför skall det bli så spännande att se hur hon har utvecklat sin arbetsmetod under de här åren som har gått med hjälp av avancerad teknik. Och hur ofta får man gå på teater i Globens Annex? Den chansen måste man bara ta!
Maria Aschauer skapar ljud under Fröken Julie.
Vilken är din roll under föreställningen?
- I vanliga fall är jag regiassistent på Schaubühne. Men i Fröken Julie gör jag även ljudeffekter under föreställningen.
Vilka ljud använder ni?
- Det beror på situationen. Eftersom vi försöker ljudsätta varenda rörelse som syns på scen och på skärmarna, så blir det många olika ljud.
Hur skapar ni ljuden?
- När till exempel kokerskan Kristin går, så går jag med en gammal sko på en träyta med en mikrofon tätt intill. Publiken hör bara mina steg, men eftersom jag går synkroniserat med skådespelerskan verkar det som att man hör hennes steg. När hon kokar vatten blåser jag med sugrör i en vattenskål – så folk hör det kokande vattnet bubbla.
Hur har du kontakt med skådespelarna och de andra iblandade? Tajmingen måste vara oerhört viktig.
-På scenen finns det en rad monitorer som visar samma sak som publiken ser. Men vi ser också små bilder från samtliga fem kameror. Så vi kan se vad som händer överallt. Tack vare monitorerna vet vi alltid var vi är, och tajmingen är inget problem. Några cuepunkter är också ljudstyrda.
Varför är det tekniska teamet synligt under föreställningen?
- Det är föreställningens koncept. Och det är lite fel att prata om ett ”tekniskt team”. Alla kan göra allt. Några skådespelare filmar, läser dikter, skapar ljudeffekter och hjälper till med rekvisitan. Samtidigt används kameramännens händer som Jeans händer i vissa närbilder.
Ser du dig själv som skådespelare?
- Några av mina kollegor är skådespelare och spelar verkligen roller. Men jag skulle inte se mig själv som en skådespelare. Jag brukar säga att jag är delaktig i föreställningen.
Låter alla föreställningar likadant?
- Nej. Eftersom det görs live och vi är människor låter alla föreställningar olika. Ibland är vi mer högljudda, ibland är det nåt ljud som inte funkar – som när vi har problem med tajmingen. Då får skynda på med ett ljud som kanske inte blir lika fint. Men det är det som gör föreställningen så speciell. Alla kvällar blir olika och det gör det spännande!
Berlintidningen Exberliner intervjuade Katie Mitchell i samband med premiären av Fröken Julie på Schaubühne 201o. I intervjun berättar hon bland annat att bara 15-20% av Strindbergs ursprungstext används i hennes uppsättning, och att hon även använder text från den nutida danska poeten Inger Christensen.
- Jag älskar idén att använda Strindberg, den stora kvinnohataren, tillsammans med feministisk poesi, säger hon.
Katie Mitchell berättar också om hur teaterföreställningen är lika mycket en film – allt livefilmas och visas direkt på en stor duk:
- Filmisk subjektivitet är egentligen inte möjlig i teater, så här har vi fokuserat på en enda karaktär, den minst viktiga – husan Christine – och vi berättar historien genom hennes ögon. Vilket betyder att när hon somnar upphör spelet runt henne och vi får istället följa hennes drömmar…
- …det är väldigt rörande att följa händelserna genom en person som kommer bli ytterst påverkad av dem, men som pjäsens två huvudpersoner inte bryr sig om.
Läs hela den intressanta intervjun, på engelska, här: http://www.exberliner.com/reviews/an-interview-with-katie-mitchell
Mer om Fröken Julie under Bergmanfestivalen:
