Bergman och Strindberg i sportpalatset
En tidig morgon i maj. Grått dis söder om Söder. Luften mättad med björkpollen och fågelsång. Jag är på väg till ett möte på Globen och stannar vid Nynäsvägen där den tunga trafiken bitvis dränker fågelsången och får pollenmolnen att virvla som tornadon i Midwest. Framför mig en ljustavla som ytterligare förstärker upplevelsen av pionjärland och främlingskap:
BERGMANFESTIVALEN – FRÖKEN JULIE
ANNEXET 4-5 JUNI
Bergman och Strindberg i sportpalatset, schlagertemplet, arenan för hästtävlingar och motorshower. Vad har vi gjort? Det här stämmer ju inte! Och ändå vet jag att det stämmer. Den här diskussionen har jag haft med styckets ena regissör Katie Mitchell som ställde sig frågande och ängslig inför vårt val av spelplats.
Jag såg Fröken Julie i Avignon. Eller rättare sagt i Cavaillon, en sömnig stad några mil söder om det gamla påvesätet. I sista stund var Avignonfestivalens ledning tvungen att flytta den tekniskt krävande produktionen till en trist teaterlokal som påminner mycket om de kompromisser som man gjorde titt som tätt när man byggde de misslyckade kombinerade teater- och kongressanläggningarna när det gick som vildast till på svenska landsbygden. Och då är det trist. Så var det i Cavaillon.
Med sorg i hjärtat och oro i maggropen ställde jag mig i den ringlande kön och sände en längtande tanke till de intima förställningarna som jag hade privilegiet att jobba med under Katies konstnärliga ledning på Målarsalen: Påsk, Natt och Drömmar… Jag hamnade någonstans ganska långt från scenen, Avignonbesökarna hade redan köat i timmar för att försäkra sig om de bästa platserna till den legendariska föreställningen.
Sekunder efter var jag absorberad av det som pågick på scenen. Förberedelser? Eller hade föreställningen börjat? Eller var det en sista minutens katastrof på gång. Febril aktivitet rådde på scenen, men i sömngångaraktig tystnad och full koncentration. Nittio minuter senare satt jag fortfarande framåtlutad, tårar på kinderna och hjärnan full av myror. Var hade jag varit? Inte i Cavaillon. Inte på jorden. Kanske hade jag varit i Katies huvud. Eller Julies pigas svartsjuka hjärta?
Då visste jag. Den här föreställningen skall till Stockholm i maj. Och när jag så småningom insåg att den inte får plats i någon mindre lokal än ett hjärta eller en hjärna utgör, då fick det bli Annexet.
Seppo Laukkanen, Festivalchef
